a2's

träffade som sagt jens idag och fick reda på att han har bestämt sig att han ska flytta till luleå och plugga. jag har ju vetat ganska länge att han har funderat på att flytta upp dit och plugga och jag har pushat honom till att åka för det är en enorm chans för honom, dock så har det känts så långt iväg. Så när han ikväll sa att han hade bestämt sig för att åka så blev det lite kortslutning i hjärnan.

jag kan ju inte påstå att jag träffar honom superofta för det gör jag inte, lite lagom men vi snackar väldigt mycket på sms så egentligen borde det inte vara så konstigt ifall han flyttar iväg så långt. fast problemet blir att när vi väl träffas så har jag så enormt roligt att jag inte vill skiljas! och när jag inte träffar honom så känns det hela tiden som att det är något som fattas på något sätt, det går inte alls att förklara egentligen.

Jag tycker det ska bli enormt kul för honom att han ska åka men man vill ju samtidigt vara väldigt egoistisk och tänka på sig själv.. det går iaf både tåg och flyg upp dit så får väl komma och hälsa på!

För er som inte vet så har jag känt jens i ganska många år, sen jag började nian typ. vi hittade varandra ganska direkt när vi träffades och jag har skickat vääääldigt många sms till honom genom åren. Han är en sån person som förstår mig enormt bra, han vet allting om mig och han finns alltid där för mig.

Ibland kan jag bli galen på honom och ibland hatar jag honom riktigt mycket, han kan vara en riktig skitstövel ibland! (väldigt sällan det händer dock, så det är inget som man behöver haka upp sig på) vi har bråkat och tjafsat en hel del och vi har haft väldigt långa diskussioner om olika grejer. Vi har även skrattat en väldigt massa och snackat om en hel del. har jag känt mig nere så har jag alltid kunnat prata med honom så har han försökt hjälpa mig och även tvärtom. vi har alltid haft väldigt roligt ihop då vi har samma kassa humor och tycker väldigt lika om saker.

Så trots allt dåligt vi har gått igenom så har det som varit bra alltid utan tvekan vägt upp det dåliga och det är väldigt skönt att veta. Jag har lärt mig att oavsett hur mycket vi bråkar så kommer det alltid att lösa sig tillslut för vi har en sån tillit till varandra. Jag litar på honom till 100% och jag är säker på att han gör det för mig med.

Denna sommaren har vi umgåtts mycket och det känns väldigt bra. Han har dock känt sig nere väldigt mycket och då har jag verkligen försökt lyssna och prata med honom. likadant har det varit när jag har känt mig nere. Ikväll var han och löste en grej och jag kände mig mest trött och irriterad plus att det åskade. och det var även väldigt kallt. så stod jag där i över 1 timme och väntade på att han skulle bli klar. jag var jätteirriterad när han var klar och sa det i princip också, då istället säger han "det betydde mycket för mig att du var med". Vafan, helt plötsligt kunde man inte vara sur längre, jag var t.o.m nära att börja gråta, haha! Tänk att den vän jag står närmst med ska åka iväg och bli så pass vuxen! han ska för tusan åka till andra sidan av sverige.

Jag hoppas så mycket att det inte ska hindra vår vänskap utan att det ändå ska vara samma sak. egentligen är jag inte orolig över det för vår vänskap kan man inte ta isär pga att vi är några mil ifrån varandra, så är det bara!
så det var väl ungefär dethär jag ville få fram med detta inlägget, ta vara på dig min bästa vän och glöm mig för tusan inte!






godnatt!