visst är det kul när man går och hoppas på att det ska ändras? att det kanske ändå betyder någonting? att man ska sluta bli tagen för given?! men ändå så är det samma gamla jävliga skit man får stå ut med! som man dessutom sen innan har lovat sig själv att inte göra om men som man trots det ändå gör det för att man ändå innerst inne vill?! klarar man då nu av att en gång för alla ta tag i det och säga att nu får det räcka? att det inte kommer hända igen? för man orkar ju inte ta emot hur mycket skit som helst, tillslut faller man så långt att man inte kommer upp igen!

en liten tankeställare detdär!