Innan när jag var ute i stallet så retade jag upp mig jättemycket. Jag blev jätteirriterad. Jag är så trött på bortskämda snorungar som alltid får det de pekar på! Jag förstår inte riktigt på mig föräldrar som köper hästar kors och tvärs till sina ungar för att de så snart som möjligt kan sticka ut på tävlingar och vinna så många rosetter som de bara kan. Lyder inte hästen så säljer de den och köper en dyrare och lite "finare" som förmodligen hoppar ett tag men kan inte ungen rida så lär ju den som småningom också lägga av. Jag fattar inte folk som bara jämför rosetter. Jag menar, det är väl ändå inte det viktigaste?
Jag har aldrig någonsin haft en lätt häst att rida. Aldrig någon som man bara kan åka på. I stora herrestad har jag alltid valt hästar som har varit en utmaning för jag har tyckt det är kul. hästarna vi har hemma är verkligen inga superhästar. Se på t.ex. mickey. När han kom till oss var han sjukt bråkig. Hans mål med varje ridpass var att kasta av mig. Där fanns så mycket fel som vi tillsammans jobbade på stenhårt på. tillslut var han ganska fin på träningarna. Han hoppade jättebra. Sen när vi väl skulle ut och tävla så vägrade vi ut oss i princip varje gång. T.o.m när ägarna kom för att kolla på hur mycket han hade utvecklats så vägrade vi ut oss. Det var jättepinsamt. Men vi gav aldrig upp utan vi fortsatte, tävling efter tävling. En gång kom vi runt med två stopp och typ två rivningar och lite tidsfel. Jag grät nästan så lycklig jag var för vi hade kommit runt och det hade aldrig hänt förut. Var sista tävling tillsammans var på travbanan. Det var bara LD på 80cm men för första gången någonsin kom vi runt och vi var snabbare än alla andra dessutom. Vi fick en rosett! Den glädjen kan jag leva på ännu.
Därför fattar jag inte dom som bara är ute efter rosetter. Tillslut måste det bli väldigt tråkigt att bara vinna men att inte utvecklas. Ännu värre är det för dom som rider runder i LD-klasserna i FLERA år trots att de vinner i princip varje gång. Jag vet flera gånger när man kollade på startlistorna och man såg att det var såna personer, man visste ju direkt att man inte hade en chans och det är ju också så jäkla trist.
Sen fick jag Lady och hur bra har det egentligen gått? när jag fick henne hade hon vilat i över ett år, hon hade ingen kondition alls. Vi har kämpat som fan och vi har haft både motgångar och medgångar men vi har lärt oss jäkligt mycket tillsammans och det är huvudsaken. På min första tävling med henne så ramlade jag av på framridningen och kom inte över ett enda hinder på banan. I somras på travbanan kom vi iaf runt. Vi har mycket kvar att träna på men samtidigt är det ju det som gör det så kul, man kan bli bättre och man kan utvecklas. När det väl går bra för oss så kan jag leva på det i flera dagar av glädje.
Så det är precis som Steeele sa igår, ridning ska vara en sport!
Sport är när man kämpar, tränar och ger allt. Inte genom att bara håva in rosetter.
Jag var helt enkelt tvungen att skriva av mig lite för detta har jag retat mig på länge. Om det är läsbart eller inte vet jag inte.  

Ikväll sticker jag till jens!
& imorgon är jag ledig.