Det var väntat, man visste om det men ändå, när man får beskedet så blir man så himla chockad. Det är skitjobbigt.

Lasse fanns i Stora Herrestad, där hela mitt hästliv började. Det började redan med att jag och julia drog dit när hon red där och på så sett fastnade jag också där.
När jag började rida där var Lasse ridläraren jag fick ha. Till en början hatade jag honom. Han bara skrek en massa på en och det kändes som att han bara tryckte ner en. Grejen är den att han var bara väldigt ärlig. Jag var kass och det fick jag veta. Det ökade min motivation och jag kämpade ännu hårdare på lektionerna vilket tillslut ledde till att han berömde mig.

Efter ett tag bytade jag grupp och då hade jag istället Anne som ridlärare. Det hindrade dock inte lasse från att komma och kolla och lägga in lite kommentarer lite då och då.

Under varje tävling var det samma sak varje gång. Anne och Lasse bråkade och Lasse gick och fällde lite halvelaka kommentarer till alla som kom i hans väg. Men han var också väldigt duktig på att peppa en. Jag kommer ihåg en av mina första tävlingar där. Jag skulle ha Gulan men hon var halt så jag fick darkie istället. Darkie är en sån seg häst som hoppar allt. vi gav allt och kom trea den dagen. Lasse var jättestolt över mig och tyckte jag var jätteduktig. Vilken känsla!

Jag började tillslut på Bollerup. När det var dags för praktik så tillbringade jag den i stora herrestad. Då fick jag testa på galoppörerna och hade återigen Lasse till min hjälp. Jag var mest sur på honom men man lärde sig ändå mycket på det. Jag höll i ridläger, ridlektioner på fredagar och lite annat lite då och då. Jag har varit där en hel del och jag har tillbringat en hel del tid med både Anne och Lasse. Som att t.ex. sitta inne hos dom och fika. Vilken härlig stämning det alltid var, hur trevligt som helst.

Nu på senare tid så har jag knappt varit därute. Tiden har tyvärr inte räckt till och man har känt sig ganska klar där för man har varit där så många år. Jag har vetat länge att Lasse hade cancer. tyvärr så är det en sån sak som man bara skjuter upp på, lite 'men det händer itne ännu, det är lugnt, man hinner träffa honom flera gånger tills dess'. Tyvärr så blev det inte så.

Det kanske inte låter så mycket här men jag har varit med om mycket tillsammans med dom och det kommer verkligen inte bli samma Stora Herrestad utan Lasse. För Lasse har gjort ett stort intryck i mitt liv och hjälpt mig att utveckla min ridning en hel del. Nu är han borta. Det känns jättekonstigt att säga det men det är tyvärr sant, han är borta! Samtidigt så är det väldigt skönt att få slippa se honom lida och ha ont, nu slipper han iaf allt detdär. Nu har han åkt till Nangijala och där kommer han ha det hur bra som helst.

så detta är inget hejdå Lasse, för vi kommer ses igen!

Vila i frid.