Känslan av att förlora någon är inte kul.
Jag har på sätt och vis haft väldigt tur för jag har de flesta kvar. Det är farfar, gammelmorfar, gammelmormor och Lasse som jag har förlorat. Som verkligen betydde något och som jag verkligen kommer ihåg.
Det jobbigaste var utan tvekan när farfar försvann. Det kändes jobbigt för det kändes som att i samma veva vi förlorade farfar så förlorade vi även farmor. Och det är ändå något som är ganska stort för vi har tillbringat mycket tid hos dom. Det var väldigt ofta de passade oss och som vi sov där. Man har många härliga minnen därifrån.
När Lasse dog för inte alltför längesen så kändes det mycket jobbigare än vad jag trodde det skulle göra. Han var inte direkt någon släkting så jag trodde inte det skulle vara så jobbigt. Men jag har tillbringat mycket tid med honom och han har hjälpt mig på så många sätt med hästar och sånt. Så vet inte ifall det var det men det var riktigt jobbigt.

Men att förlora en bästa vän på ett sånt vis som Matilda har gjort. Det går inte att föreställa sig. Den outhärdliga smärta som hon måste känna. Jag kan verkligen inte förstå hennes situation. Och det är något som är jobbigt. Men att se den smärtan hon har, den tar död på mig. Jag vet knappt vad jag ska säga eller göra. Hon bara ligger där och är helt tom.

Jag hoppas innerligt att det ska bli bättre snart. Eller iaf lite lättare.
Nu ska jag försöka få i mig lite mat och senare drar jag för att träffa bästa Jens. Fast att han och jag har så himla många fajter hela tiden så kan vi ibland bara glömma allt detdär och verkligen finnas när man behöver varandra. Det väger upp allt annat. För utan honom vet jag inte hur jag hade orkat. <3